Mycket har hänt, många år förflutit men ändock står vi där igen. Inte för att det är bra. Något måste hända och jag är rädd att det är bara en sak kvar att göra.

Jag har mer än mig att tänka på, någonting oerhört värdefullt, hela mitt liv! Och jag måste vara, eller jag ÄR allt för detta värdefulla, oskuldsfulla. Det här kan inte fortgå, jag känner att jag blir bara en sämre människa för varje dag som går. Jag känner mig sviken men jag känner också att jag sviker varje dag! Det här är ingen ja vill vara och inte så som jag tänkt mig att mitt liv ska se ut.

Jag känner mig så ensam med mina tankar och känslor, den som skulle vara min trygghet och stöd finns inte. Kanske jag förväntade mig för mycket? men ensam är inte stark och jag är less på att försöka vara stark ensam. Jag vill så mycket mer. Men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att få det, mer. Men jag vill inte nöja mig heller. Jag ska inte behöva nöja mig! Och jag ska inte nöja mig för det värdefullaste jag har, jag måste vara en bra förebild så inte historien upprepar sig!